tw; Ärr, två år senare

Jag gick igenom mina gamla kategorier och mindes plötsligt inlägget jag gjorde om mina ärr för två år sedan. Jag kommer ihåg vad jag skrev, men jag måste erkänna att jag nästan blev chockad när jag såg bilden jag lagt upp. 

Det är två år sedan, och när en ser sina ben varje dag i två år märker en inte hur mycket och fort ärr bleknar. Samma sak var det med ärren på min arm. När jag ser gamla bilder från 2010 när alla ärr var röda, nästan lila, kan jag knappt tro att det varit så en gång i tiden. Men jag minns också att då, 2010, såg jag på mina ärr och längtade tills de var vita. Det är verkligen en udda känsla. 

Översta bilden är från 31 januari 2013.
Understa bilden är från idag, 11 april 2015.

 
 

Att gå med bara ben

Minns ni inlägget jag skrev i januari, det om mina ärr?
Om hur svårt jag hade för att gå med bara ben?

I lördags var första dagen på flera, flera år som jag bar shorts utan att ha strumpbyxor under. Egentligen gjorde jag det för vädrets skull, för jag väntade mig att det skulle bli lika stekande varmt ute som det hade varit hela veckan. Att det blev mulet, ganska kallt och regnigt, gjorde faktiskt inte så mycket. 
Det jag är mest stolt över var att jag faktiskt vågade gå ut så. Det kändes ganska jobbigt till en början. Inte för att jag faktiskt tror att någon kommer säga någonting, eller ens titta konstigt, för det är så sällan som det faktiskt händer. Det sitter djupare än så, för det har liksom fastnat i mig att "du får inte visa." Och eftersom det egentligen bara sitter i mig bestämde jag mig för att helt enkelt skita i vad jag själv tyckte. Ut med mig. Linne och shorts och converse. Och tittade någon? Nej. Inte vad jag märkte. 

Det som var skönt var också att jag inte gick ensam på stan, utan jag hade Moya med mig, och även om någon hade varit fånig nog att vilja säga något brukar de låta bli om man är två. Det var som en liten säkerhet. 
I måndags var andra gången jag gick med bara ben, och då var jag ensam. Mitt humör var inte på topp över lag, så jag blev känsligare och tyckte det var jobbigt att gå förbi till exempel folket vid trekanten som satt och fikade, men visst klarade jag av det. Nu när jag gjort det två gånger känns det plötsligt inte lika svårt och omöjligt som jag trott så länge. Det känns skönt att jag vågat. För utomstående kanske det inte låter som en stor grej, och det kan jag faktiskt förstå, men det har varit så stort för mig och det känns så skönt att jag faktiskt kommit så långt att jag vågat och slutat bry mig om "alla andra." 

Jag tog ingen bild på hela mina ben, och det är ju på låren alla ärren finns, men den här är från när jag satt i gångtunneln och väntade på att Moya skulle komma med tåget. Barbent och nervös, men så jävla stolt nu i efterhand. 


Why is it so difficult to stay happy, but so easy to remain sad?


Nattprat.

Jag borde inte vara uppe på natten. Eller tänka på natten, kanske.
Det har inte varit något fel på min dag men ändå så kan tankarna på värdelösa ting vrida till det så att man gör sig själv ledsen. Fastän det inte finns något särskilt som påverkar.
Det är inget fel på att vara ledsen heller, men det är när det blir såhär som jag förstår och minns, att jag har mått, och vet hur det är, att må dåligt. Det är då det nästan känns konstigt att tänka att 'nu mår jag bättre.' Jag brukar inte våga tänka att jag faktiskt mår ganska bra, för jag är alltid rädd att det ska vända.
Men det är väl dags att inse att man kommit någonstans. Att jag tagit tag i grejer och att jag gjort mig själv mindre, vad ska man säga.. trasig? Jag kommer alltid vara knepig. Reagera konstigt på saker man inte ska reagera på om man är frisk och kry och glad i själen.
Men jag kan resonera så mycket bättre nu och jag väljer bort saker som får mig att må dåligt. Jag börjar våga välja att göra saker för min egen skull utan att få dåligt samvete. Jag ska ta hand om mig själv även om det är jobbigt.
Jag är trots allt den enda jag har, den enda jag har stått ut med och kommer behöva stå ut med varje sekund resten av livet. Lika bra att försöka göra sig själv till något man tycker bättre om. Istället för att våndas över hur dålig och ful jag känner mig får jag försöka göra något åt det, för det är trots allt bara jag som kan. Även fast självkänslan sviker och slår en stenhårt i magen vissa nätter.
Det är bara att resa sig upp. Resa sig och se var jag har varit, var jag är och vart jag är på väg. Se att jag kommit en bit på vägen och det är vad som räknas.
Jag försöker förstå det nu.


tw; Ärr

Jag har många ärr på många ställen på min kropp. Mest på vänster arm och höger lår.
Det är inget jag skäms över, jag vågar gå i kortärmat på sommaren och om jag får några blickar så lägger jag sällan märke till dem längre. Det tog ett tag för mig att våga, men i takt med att ärren på armen bleknade blev jag också modigare och växte i mig själv, så till slut spelade det inte någon roll vad andra tyckte. Jag går i t-shirt och linne utan problem nu.

Det finns ingen som sagt något, inte heller någon slags regel, men det känns som en osynlig lag att om man har ärr ska man gömma dem. Man ska skämmas och vara tyst, för om man vågar visa dem söker man uppmärksamhet. 
Jag brukar ha tjocka svarta, eller två par tights på mig för det mesta, bara för att slippa enkelt undan och för att slippa blickar om jag eventuellt får dem. 
Eftersom jag inte har svårt för att visa min arm kanske det låter konstigt att just låret blir så mycket svårare. Men armen väcker inte lika mycket uppmärksamhet, ärren är många men vita, och jag tror inte att någon som möter mig ute skulle lägga märke till dem om de inte tittade efter.
Ärren på låret är många, vita, rosa, röda, och de syns för det mesta väldigt tydligt.
Det är som ett slags osynligt krav från omvärlden, det där med att man måste gömma, som gör att jag känner att jag inte kan ha ljusa eller tunna strumpbyxor på mig. Ännu mindre gå i shorts utan att ha något under. 
Jag brukar alltid välja bort att köpa tights i vitt, ljust grått, och andra ljusa färger just för att jag känner av det där kravet hela tiden. Jag vill inte bada för det betyder att jag måste ha bikini eller badshorts på mig. 

Jag vet att det som egentligen är viktigt är att jag inte ska behöva skämmas över mig själv och min kropp, och jag försöker verkligen att inte göra det. Det är inte viktigt vad andra tänker när de ser någon, som jag, som har ärr. Jag ska inte behöva dölja mig själv för andras skull, och jag ska inte behöva vara rädd för vad folk ska tycka.


Så, här är jag.
Ärrig, men inte mindre människa för det. Jag hade tänkt försöka må bättre, i mig själv, i min tillvaro, i allting. Så jag ska sluta gömma mig nu. 


Ingen sa någonting, eller tittade ens, när jag för första gången hade bara grå, tunna strumpbyxor ute igår. Kanske syns det inte så mycket som jag tror och har oroat mig för. Huvudsaken är att när jag är självsäker nog, ska jag gå i bara shorts och inte bry mig om vad någon annan än jag själv tycker. 

Jag vet inte om det här kanske är ett känsligt ämne för många, och i såna fall hoppas jag att jag inte gjort någon upprörd, men i huvudsak skriver jag och visar för min egen skull. Det är ju min blogg trots allt.